Text 1
Jag var glad att det regnade för då blev dropparna från mina ögon inte lika tydliga. Jag kände mig naken, precis som att han med sina ord rivit av mig mina kläder. Jag stod stum fast det enda jag ville göra var att skrika. Jag ville slå honom, skada honom på alla sätt och vis, få hans hjärta att smärta lika mycket som mitt men jag kunde inte röra mig. Minnen forsade genom mitt huvud och jag plågades av alla de skratt och leenden som nu kändes falska. Jag fick kämpa emot varje impuls jag hade av att slå, skrika, skada och såra samtidigt som känslan av att vilja hålla om honom inte ville ge sig av. Jag ville radera honom, få honom att inte existera. Tillslut vände jag mig om och sprang så fort mina fötter kunde bära mig. Vad var det jag flydde ifrån? Sanningen?

Text 2
Han hade sagt det, det han undanhållit så länge. Trots regnet som forsade ner kunde han urskilja tårar som rann längs hennes kinder. Hennes svarta blick var fäst i hans vilket fick en obehaglig känsla att rinna längs hans kropp. Regnet hade fått hennes annars livfulla och glänsande hår att mörkna och ligga slickat mot hennes ansikte. Hon andades tungt och ansträngt, då och då lät det nästan som om hon kved. Luften mellan dem var nästintill elektronisk och spänningen fortsatte att öka. Han ville ta tag i henne och säga att allt blir bra men hade han fortfarande det privilegiet? Plötsligt vände hon sig om och sprang. Han såg hennes vita gestalt försvinna in i mörkret.