Berättarperspektiv

1
Handen darrar våldsamt när hon släpper den röda rosen. Den vita, sköra huden runt hennes ögon skrynklar sig när hon krampaktigt sluter ögonen. Hennes axlar sjunker ihop och huvudet faller tungt framåt i samma stund som rosen träffar det mörka gravlocket. Skakningarna i handen sprider sig till hela kroppen och i flera minuter står hon där, i det gröna gräset precis vid gravens kortsida, skakandes med böjt huvud. Tillslut vänder hon blicken uppåt, hennes ögon är inte längre slutna; de är vidöppna och tomma. Blöta tårar samlar sig i de livlösa ögonen och rinner långsamt nerför hennes röda, svullna kinder. En hand tar tag i hennes högra arm och drar henne varsamt bakåt.

2
Hon kan inte förstå det, att han för alltid är borta. Hon försöker tränga bort tankarna, pressa ut dem. Rosens duns mot verkligheten får henne att inse. Hon känner hur den sista livslusten lämnar henne, flyter ut och efterlämnar ett stort tomrum. Hon krymper och trycks ihop. En isande känsla sprider sig i ådrorna och med all sin kraft försöker hon stänga ute verkligheten. Tunga och ödsliga tankar hittar sina egna vägar i hennes huvud. Hon vill inte att han ska vara borta. Hon vill se honom men framför henne finns ingenting. Hon känner något svalt rinna i kanaler nerför kinderna. Hon vill vara kvar hos honom, stanna kvar för evigt men något drar henne tillbaka.