1.
Det var som att betrakta ett barn. Hans reaktion verkade på ytan bara ivrig. Armarna gestikulerade vilt och blicken verkade söka efter en säker punkt att fastna på utan att lyckas. Ögonen lyste och allt som borde varit närvarande där var fullständigt onåbart. Han satt mitt i rummet och såg nästan klaustrofobisk ut medan han rastlöst granskade väggarna. Hon önskade att han kunde fästa blicken på något om så bara för att inte verka så paranoid.

2.
Förvirringen började bli alltför påtaglig. Nu försökte han bara koncentrera sig på att inte känna efter så mycket. Kontroll var en flyktig sak, man har aldrig tillräckligt när det verkligen behövs. Just nu var det omöjligt att ha kontroll på både sinne och kropp. Det fick bli det sistnämnda. Rummets konturer började smälta samman och effekten blev att orden var den enda kvarvarande klarheten i hans medvetande. Han spottade ut dem i en hysterisk takt och hann i sista sekund registrera hennes frågande blick innan allt blev svart.