Berättertekniker

Övning 1:

Hon slängde igen dörren i ansiktet på honom. Hon låg åt de små vid hennes fötter. Flera armar sträckte upp sina favoritmjukdjur mot henne och hon tag varsamt emot dem. Med famnen full av dyrbara mjukdjur satte hon sig på sängen. Barnen ställde sig i en halvcirkel runt henne samtidigt som hon föll bakåt och slog huvudet i väggen. Till ljudet av barnens trampande fötter dunkade hon huvudet i väggen, om och om igen.

Övning 2:

Hon tänkte att det omöjligt kunde ta femton minuter att hämta tidningen. Tidningen på hennes uppsvällda mage var två dagar gammal, men för henne spelade det ingen roll att hon läste samma nyheter idag igen. Det var mest trycksvärtans lukt hon var ute efter, och den brukade sitta kvar i minst fyra dagar. Hon hade tid att vänta, än så länge hade den förra tidningen kvar sin doft. Så hon tog den från magen, blundade och la tidningen mjukt över ansiktet.

Berättarperspektiv

Med en gapande mun och vidöppna ögon såg han sig omkring. Hans rörelser var ryckiga och håret stod åt alla håll. Han stod på alla fyra, omringad av en öken som bredde ut sig åt alla vädersträck. Han plockade upp en hel näve sand från marken och stirrade på de tusentals sandkornen ett tag innan han lät allt glida mellan hans fingrar. Sedan böjde han huvudet bakåt och såg upp mot himlen. Han möttes av en starkt lysande sol och tvingades blockera ljuset med händer och ögonlock. När han återfick synen fortsatte han sitt letande.

Var är jag? Sand... Är jag i en öken? Hur stor är den, man ser ju inte ens slutet! Hur kom jag hit? Är detta en dröm? Det måste vara en dröm. Eller? Men den här sanden känns så verklig. En öken? Hur kom jag hit egentligen? Detta måste vara en dröm, detta är ju knappas verkligt. Åh, vilken stark sol. Vad den lyser och vad den bränner. Jag har då aldrig blivit bländad i en dröm förut..

Emil Frick Skrivövning Ett Utifrån

En fråga.
klunkar ur den neutrala vattenflaskan.

En fråga. Så många svar flöt omkring i luften, han försökte tugga i sig alla. Det blev svårt att svälja, kippade efter syre. De två andra smackade med tjocka läppar.

Sveket

Med dinglande ben och bara fötter satt hon på kajen i väntan på båtens ankomst. Hennes handflator var placerade strax bakom ryggen på den heta asfalten och hon satt lutad bakåt i en följsam båge. Med blanka ögon blickade hon rakt upp mot en himmel som för dagen tycktes irriterande oändlig i sin azurblåa nyans. Det solkyssta håret vidrörde marken och en liten myra kröp med kvicka steg längs ett strå uppåt hjässan.

I en djup suckning sänkte hon följaktligen huvudet och vid horisonten kunde hon urskilja konturerna av en stor båt. Snart skulle stunden hon fasat inför komma. Pumpningarna från hjärtat accelererade något och hon drog snabbt sina händer intill sig för att torka av svett från handflatorna. Hon kände ett påträngande behov av att svälja saliv, trots att munhålan blivit alldeles torr. Hon ville inte behöva yttra de där orden. Hon ville inte stå för valet hon gjort, och dess starka konsekvenser det hade fått, skulle få. Hon ville inte möta hans vackra ögon.

Lisa Hedlund, jao

1.
Jag iakttog henne medan hon sakta satte ned tekoppen på bordet. Hon kollade ned i knäet, trummade med fingrarna på bordet och skakade på vänster ben. Sådant som vanligtvis brukade irritera henne. Hon försökte kolla rakt in i mina ögon, men flackade med blicken och återgick till sitt oändliga trummande och benskakande.

2.
Det var väldigt varmt ute. Jag borrade ned mina nakna fötter i sanden och det kittlade till i magen. Hjärtat hoppade lite som de ville. Det susade lätt i mina öron - jag kunde inte skilja på ifall ljudet kom inifrån eller om det berodde på de ständigt inrullande vågorna. Jag skakade på huvudet och kände hur allting snurrade. Sanden och havets färger blandades skickligt ihop och jag somnade till det berusande ljudet.

Hon kunde inte andas, hon kippade efter luft. Hon stirrade på honom men det såg inte ut som att hon såg honom. Det såg inte ut som att hon såg någonting längre. Tjocktröjan hon höll över armen föll plötsligt till marken med en duns. Hennes ögon fylldes med tårar och hennes underläpp darrade. Trots detta utstrålade hon ett slags lugn.

Jag slutade andas. Eller det kändes som det i alla fall. Men jag brydde mig inte längre, jag skulle gärna sluta andas. Plötsligt försvann jag. Jag trodde jag var ensam tills jag märkte att någon försökte få kontakt med mig, långt borta utan att jag tillät det. Plötsligt hörde jag en lätt duns på golvet och kände något mjukt landa på mina fötter. Jag kände något hårt rispa mot mitt bröst, det gjorde det ännu svårare att andas. Om jag nu gjorde det. Min kind var blöt, regnade det?

Berättarperspektiv

ett
Pojken stod upp i sandlådan och grävde. Spaden var nästan lika stor som han själv och hans rörelser såg till en början mycket ansträngda ut. Spaden gjorde metodiska hugg i den isiga marken, ett två. Tre. Ett, två. Tre. Jordhögen växte långsamt i takt med att spadtagen ökade. Käken var spänd och blicken fast fokuserad på spadens monotona rörelser. Det började snöa. För varje spadtag verkade huden åldras i det bleka ansiktet. Sanden föll plötsligt av spaden och hamnade tillbaka ned i gropen. Ett två. Tre. Ett två. Tre. Ett. Två...Han stannade upp i en rörelsen, mer sand föll tillbaka i gropen. Det rann liksom vatten, fort fort och drog med sig mer sand på vägen. Han pressade ihop läpparna i en sammanbiten grimas, vände spaden och försökte stoppa sanden från att rinna, använde alla sina trettiofyra kilo från att stoppa sanden från att försvinna. Plötsligt gav kroppen upp. Greppet om spaden släpptes och axlarna föll till marken.

två
Kylan bet i kinderna men jag kunde inte sluta. För varje hugg med spaden högg det till ovanför nyckelbenet men gropen måste bli klar. Runt omkring mig fanns väggar som bara jag kunde se igenom. Det snöade utanför. Ingen kunde se mig. Jag jobbade nu, skulle jobba hela natten, kanske för alltid och aldrig komma hem igen. Det snurrade framför ögonen och jag pressade hårt ihop mina svidande ögonlock. Koncentrera dig! hörde jag en röst säga. Jag högg hårdare med spaden i den stenhårda marken. Ett. Två. Tre. Smärtan ovanför nyckelbenet tvingade mig att stanna upp för en sekund. Sanden började snabbt rinna ned i gropen igen. Jag såg sanden fort fylla gropen jag grävt. Så snabbt jag kunde kastade jag mig framåt med spaden och kämpade för att stoppa det. Hjärtslagen ökade när jag såg sanden försvinna. Jag lutade mig över skaftet med all min kraft men sanden började rinna ned från den andra kanten, tog med sig sig annan sand. Jag försökte sträcka ut foten för att stoppa det. Det gick inte. Föll ihop. Frös, ville hem.

Berättarperspektiv

Exempel ett: Flickan öppnade dörren tyst för att slippa uppmärksamhet. Inne i klassrummet hade folk redan samlats och börjat prata med varandra. Hon gick försiktigt till en tom bänk och lade ifrån sig sin lunchlåda. Utan ett ljud satte hon sig ner vid bänken och gömde huvudet bakom lådan. Läraren klampade in i klassrummet med en stor pärm i handen som såg ut att väga ton. Flickan tittade upp från lådan och såg hur läraren satte sig framme vid katedern. Ur pärmen drog läraren upp en stor lista med namn på eleverna i klassen. Flickan kunde inte sitta stil, hennes fötter trummade med golvet och händerna skakade hårt. Läraren bockade av alla namn på listan och lade ifrån sig pappret. Flickan såg hur läraren ställde sig upp med händerna fulla av pappershäften som såg ut att vara gårdagens mattetest. Svett rann ner från flickans panna när läraren närmade sig henne. Ner på flickans bänk föll ett häfte med hennes namn på. Hon satt helt stel och bara stirrade på häftet. Hennes fötter hade slutat trumma med golvet och händerna låg livlösa på bänken. Det var som att hon hade byts ut med skylt docka, så stelt som hon satt. Tillslut rörde sig hennes hand sakta mot häftet. Hennes hjärta dunkade hårt nere i bröstkorgen, nästan så att alla kunde höra det. Hon öppnade häftet sakta och såg med sina egna ögon hur ett stort ”MVG” täckte förstasidan.

Exempel två: När jag hissades ner för repet kände jag en kyla gripa tag i ryggraden. Världen var mörk, även fast solen strålade på starkt och temperaturen stod över 30grader Celsius. Jag greppade ett hårt tag i automatkarbinen. Längst gatan framför mig gick en kvinna med ett barn i famnen. Hennes kläder var täckta i blod och stank. Barnet låg i famnen helt tyst, utan att röra på sig. Det kändes svårt att andas, som att en stor propp satt fast i halsen. På marken låg en man med huvudet sönderskjutet. Jag kände hur mina fötter fastnade i allt levrat blod. Kvinnan stirrade på mig med sina tårfyllda ögon och jag kunde känna hur mitt inre låg i kramp. Jag tappade mitt vapen och föll ner på knäna. En helikopter flög förbi oss med ett dån av kulspruteld och förödelse. Kvinnan tappade taget om barnet och föll ner på marken med samma öde som mannen. Barnet låg på marken hjälplöst, skrikande och gråtandes. Kvinnans blick fortsatte att genomborra mina ögon, fast allt liv var borta. Tårarna rann ner från mina ögon och själva livet var försvunnet. Jag bara stod där och såg in i kvinnans döda ögon.

Berättarperspektiv

Text 1

Hela hennes kropp skakade. Hon stapplade framåt på ostadiga ben medan tårar strömmade och enstaka snyftningar ljöd. Snabba och ojämna andetag hördes i den kalla kvällsluften. Ett pipande ljud började låta och hon slet fram sin mobiltelefon. Gråten blev mer hysterisk och det var omöjligt att uppfatta vad som sades. Hon irrade runt som om hon inte hade något slutmål. Hon började att springa men det resulterade i en hård smäll i asfalten. Mellan snyftningarna kunde man urskilja ett tappert försök till en historia som personen i andra luren fick del av.

Text 2

Hjärtat bultade snabbare än det någonsin gjort förut. Hon kände hur overkligt allting var, hur fel allt hade blivit. Det enda hon hörde var sina egna fotsteg och sin egen andhämtning. Hon tittade på sina händer och såg hur de skakade, det var då hon insåg att hela hon skakade. Benen kändes svaga, de kunde inte hålla upp hennes kropp länge till. Ena sekunden ville hon bara springa så långt bort hon kunde, men sen tog det logiska över och hon insåg att hon måste tillbaka. I den sekunden ringde telefonen, hon tog upp den. Då hon svarade så kom verkligheten ikapp och hon kunde inte hejda gråten. Hon bestämde sig för att gå tillbaka och hon började springa. Hon överskattade sin egen styrka. Benen vek sig under henne och hon föll hårt i marken. Det sved i knäna men det var inget i jämförelse med allt annat hon kände i det ögonblicket. Hon gav sig på ett försök till att förklara, men ytterst lite kom ut.

Deborah

1.
Det var som att betrakta ett barn. Hans reaktion verkade på ytan bara ivrig. Armarna gestikulerade vilt och blicken verkade söka efter en säker punkt att fastna på utan att lyckas. Ögonen lyste och allt som borde varit närvarande där var fullständigt onåbart. Han satt mitt i rummet och såg nästan klaustrofobisk ut medan han rastlöst granskade väggarna. Hon önskade att han kunde fästa blicken på något om så bara för att inte verka så paranoid.

2.
Förvirringen började bli alltför påtaglig. Nu försökte han bara koncentrera sig på att inte känna efter så mycket. Kontroll var en flyktig sak, man har aldrig tillräckligt när det verkligen behövs. Just nu var det omöjligt att ha kontroll på både sinne och kropp. Det fick bli det sistnämnda. Rummets konturer började smälta samman och effekten blev att orden var den enda kvarvarande klarheten i hans medvetande. Han spottade ut dem i en hysterisk takt och hann i sista sekund registrera hennes frågande blick innan allt blev svart.

Text 1
Jag var glad att det regnade för då blev dropparna från mina ögon inte lika tydliga. Jag kände mig naken, precis som att han med sina ord rivit av mig mina kläder. Jag stod stum fast det enda jag ville göra var att skrika. Jag ville slå honom, skada honom på alla sätt och vis, få hans hjärta att smärta lika mycket som mitt men jag kunde inte röra mig. Minnen forsade genom mitt huvud och jag plågades av alla de skratt och leenden som nu kändes falska. Jag fick kämpa emot varje impuls jag hade av att slå, skrika, skada och såra samtidigt som känslan av att vilja hålla om honom inte ville ge sig av. Jag ville radera honom, få honom att inte existera. Tillslut vände jag mig om och sprang så fort mina fötter kunde bära mig. Vad var det jag flydde ifrån? Sanningen?

Text 2
Han hade sagt det, det han undanhållit så länge. Trots regnet som forsade ner kunde han urskilja tårar som rann längs hennes kinder. Hennes svarta blick var fäst i hans vilket fick en obehaglig känsla att rinna längs hans kropp. Regnet hade fått hennes annars livfulla och glänsande hår att mörkna och ligga slickat mot hennes ansikte. Hon andades tungt och ansträngt, då och då lät det nästan som om hon kved. Luften mellan dem var nästintill elektronisk och spänningen fortsatte att öka. Han ville ta tag i henne och säga att allt blir bra men hade han fortfarande det privilegiet? Plötsligt vände hon sig om och sprang. Han såg hennes vita gestalt försvinna in i mörkret.

Berättarperspektiv

1. Kvinnan betraktade honom noggrant. Hon synade honom från alla håll och kanter och snörpte då och då på munnen. Krafsade ner något på sitt block, fäste återigen blicken på den unge pojken. Han såg helt malplacerad ut. Hans sammanbitna ansikte, stela leende, knytna nävar. Allting var fel. För en sekund såg han ut att börja slappna av. Men så ringde telefonen, och pojken frös till is igen. Den här gången var blicken ännu hårdare.

2. Jag stod där, fullkomligt utlämnad åt alla andra. Naken för deras blickar, deras tankar, deras allt. Jag visste att jag var tvungen att klara mig den här gången. Bara att tvinga mina lungor till att fungera som vanligt krävde all min koncentration. För varje utandning var jag ett steg närmare mot att tappa kontrollen, att ge upp. Så för varje inandning spände jag kroppen ytterligare ett snäpp hårdare. Snart skulle jag vara tvungen att ge upp, min kropp klarade inte mer. Mitt i en utandning ringde telefonen. Det var som att hela min kropp suckade av lättnad, och hjärtat började slå igen. Men så kom min hjärna ifatt och jag balanserade återigen på bristningsgränsen.

Berättarperspektiv

Del 1

Vågorna vällde in över strandkanten. Hon borrade ner fötterna i den fina sanden. Kände de små kornen mot huden, medan vinden rev i hennes tunna kropp. Kinderna var våta och håret hängde i testar kring det vackra ansiktet. En doft av salt hängde i luften. Hon reste sig mödosamt upp på skakiga ben. Det var som om något sorgligt drog över hennes kropp när hon gick där på stranden, på väg ner till havet. På väg ner till det mörka, våldsamma havet.

Del 2
Jag hade nått ner till strandkanten nu. Gått förbi den taggiga tången, som rev upp huden på mina bara fötter, och äntligen nått det isande kalla vattnet. Jag kände hur vattnet omgav mina smalben. Tog några steg fram och kände hur vattnet steg högre och högre upp mot benen. Jag stannade och tog in allt en sista gång. Den salta doften, måsarnas skrik, vindens ilande och det kalla vattnet mot min hud. Jag kastade mig ut i det lömska, mörka vattnet.

Berättarperspektiv

1
Handen darrar våldsamt när hon släpper den röda rosen. Den vita, sköra huden runt hennes ögon skrynklar sig när hon krampaktigt sluter ögonen. Hennes axlar sjunker ihop och huvudet faller tungt framåt i samma stund som rosen träffar det mörka gravlocket. Skakningarna i handen sprider sig till hela kroppen och i flera minuter står hon där, i det gröna gräset precis vid gravens kortsida, skakandes med böjt huvud. Tillslut vänder hon blicken uppåt, hennes ögon är inte längre slutna; de är vidöppna och tomma. Blöta tårar samlar sig i de livlösa ögonen och rinner långsamt nerför hennes röda, svullna kinder. En hand tar tag i hennes högra arm och drar henne varsamt bakåt.

2
Hon kan inte förstå det, att han för alltid är borta. Hon försöker tränga bort tankarna, pressa ut dem. Rosens duns mot verkligheten får henne att inse. Hon känner hur den sista livslusten lämnar henne, flyter ut och efterlämnar ett stort tomrum. Hon krymper och trycks ihop. En isande känsla sprider sig i ådrorna och med all sin kraft försöker hon stänga ute verkligheten. Tunga och ödsliga tankar hittar sina egna vägar i hennes huvud. Hon vill inte att han ska vara borta. Hon vill se honom men framför henne finns ingenting. Hon känner något svalt rinna i kanaler nerför kinderna. Hon vill vara kvar hos honom, stanna kvar för evigt men något drar henne tillbaka.

Där

Exempel 1:
Hon stod på den yttersta kanten av klippan. Jackan hade hon knäppt upp, varpå hon släppt ut sitt långa hår och lät det slå i takt med jackan i den friska vinden. Långsamt böjde hon ned huvudet och slöt ögonen. Hon stod helt stilla och såg ut att hålla andan. Då hon började öppna ögonen kunde man höra ett djupt andetag påbörjas. Ansiktet blev avslappnat och hennes blick svepte över nejden. Axlarna på kvinnan rörde sig upp och ned där hon stod och drog i sig den friska luften. Man kunde skymta ett lätt leende rycka i hennes mungipor där hon stod, andandes.

Exempel 2:
Jag hade saknat det här, vidderna, den kyliga luften. Mina kläder gör alltid mig så instängd, min frisyr likaså. Jag har alltid bråttom på jobbet.
Äntligen var jag där. Fy fan vad jag hade saknat det! Även om jag blundar kan jag se allt framför mig. De böljande kullarna, den strida floden som skär genom ängslandskapet. Allting i mig ville vara skrika ut allt som hade hållits tillbaka det senaste året.
Och när jag öppnade mina ögon kunde jag se att det fanns där, precis som jag minns det, precis som jag lämnade det. Jag önskar att jag kunde få i allt inuti mig, så det stannar där för evigt och för alltid. Sen kom pirret, den kittlande känslan som alltid börjar i fötterna, sedan upp i mina knän, vidare till magen och ut i fingerspetsarna och tillsist till huvudet och munnen. Äntligen…

Ser grönt och rött

Utifrån:
Han kollade upp från gräset. Hans kläder hade fått gröna fläckar på sig, och strumporna hade åkt ner till vristen. Han reste sig upp på knä, och stirrade med stora ögon mot mannen i svart. Han höjde armarna och lade händerna på huvudet, som om han skulle till att börja slita sitt hår. Han kollade nästan lite frågande på åskådarna som satt runt omkring planen som om han ville få respons. Plötsligt ställde han sig upp och gick med bestämda steg mot mannen i svart. Han kom dock inte så långt. Så fort han började gorma blev han omfamnad av ett antal armar som drog honom tillbaks. Hans käke blev kraftigare, och lätet som kom när han försökte skrika samtidigt som han bet ihop liknade ett morrande. Han stirrade intensivt i några sekunder på mannen i svart och det röda kortet denne visade upp, innan hans lagkamrater mer eller mindre släpade bort honom från planen.

Inifrån:
Jag såg bara grönt. Det kändes som att jag skulle kunna äta upp gräset där jag låg. Jag kollade upp och såg det jag redan visste. Jag kände hur jag utmanade mina tänders hållbarhet genom att bita ihop. Jag kände mig lite som ett djur där jag stod och mer eller mindre morrade åt rättskiparen, men jag kunde inte förmå att bry mig. Jag kände hur svårt det var att blinka, jag ville inte släppa blicken från idioten i svart, så att han förstod hur jävla fel han haft. Jag kände några grässtrån på min tunga, och egentligen ville jag bara gå fram och spotta ut dem på honom. Det enda som höll mig tillbaks var några armar. Jag skrek, men jag kunde inte slappna av i käken. Allt jag ville var att slå honom. Det kändes som att han förstod det, för jag kunde se en tillstymmelse till rädsla i hans ögon innan armarna knuffade bort mig från planen.

1- Snubben vred drastiskt sina handleder, och utsöndrade något inte helt inbjudande. Jag betraktade hans helvetiska dansnummer snett uppifrån, statiskt placerad med kameraögat mot pissoarens smala utrymme. Han var så konstig. Ja, han till och med hånglade upp toalettsitsen.

2- Jag gömde de skimrande järnkloten. Snabbt gröpte jag mig fram med den vänstra handflatan. Försökte tvinga till mig hennes kraschade mun. Visslade trögt och gjorde utfall mot fönsterhålet. Och jag kände inte igen mitt jag, efter att sakta ha klottrat "andakt, andakt" djupt ned i vad som kvarstod av den där jävla kvinnans allt grumligare syn. Sedan vände jag bojorna inåt.

Berättarperspektiv

1. De satt i ett mysigt hörn på en liten restaurang och pratade. Men i samma sekund som orden, som hon haft i tankarna under en lång period, sakta lämnade hennes läppar så såg hon hur hans ögon smalnade. Hans andetag blev snabbare och tyngre samtidigt som munnen blev till ett vitt streck. Näsborrarna utvidgades och näsan rynkades en aning. Naglarna trängde igenom hans handflator och knogarna blev vita. Han spände käken och hans stora kroppshydda började darra medan han stirrade på henne med en intensiv blick.

2. När hon sa orden högt så lät det så jäkla dumt. Han undrade en snabb sekund hur hon hade mage att säga något sådant när de satt så att alla kunde höra vart enda ord. Hennes ansiktsuttryck visade en envishet som hånade honom rätt i ansiktet. Han knöt nävarna i ett försök att tränga ut all energi som nu kokade inom honom. Hela hans kropp var på helspänn och det kändes som att han skulle explodera om han inte fick säga emot, nu på en gång.

Berättarperspektiv

1. Han trummade med fingrarna på ratten, men konstigt nog inte i takt med musiken. Ögonen glittrade som på ett barn på julafton. Han satt inte still en sekund under den två timmar långa bilfärden, men det gjorde han aldrig. Han hade bevakat prognosen varje dag i flera veckor och just denna septemberdag lovade prognosen medelvindar över 15 m/s, sydvästligt. Den ljusblåa Volkabussen rullade över bron till Torö och snart syntes det, vattnet. Han svängde in på parkeringen, blundade och andades ut innan han klev ur bilen. Våtdräkten hade han redan på sig och med brädan under armen gick han ned till stranden. När han såg vågorna föll han ned på knä och satt som förstenad med blicken mot horisonten.

2. Han var på väg, han var äntligen på väg. Han visste att det kom musik ur högtalarna, men han hörde den inte. Han hade bara en sak i huvudet, surf, och det var mindre än två timmar kvar. Hans blick var på ständigt på vägen, han blinkade inte ens. Förhållandena var perfekta, det visste han. Ju närmare Torö han kom desto mer avslappnad kände han sig. När bilen rullade över bron och in på parkeringen höll han andan. Han andades ut och gick ned mot stranden och sjönk ihop, det var som om han blivit förtrollad. Här kände han sig trygg, här kände han sig hemma… Vid havet.

Ovisshet

1.
Genom fönstret kunde han följa hennes rörelser. Koncentrerat gick hon mellan spisen, bordet, kökssoffan för att sedan gå vidare till vardagsrummet. Hon vankade bara av och an. Trots sin koncentration verkade hon inte få något gjort. Vid vardagsrumsfönstret stannade hon till och tittade ut. Hon kliade sig i huvudet och suckade. Hennes blick fastnade på honom en stund, men vandrade snabbt vidare. Hon vände sig om och fortsatte vanka av och an.

2.
Trots tappra försök lyckades hon inte få något gjort. Hon försökte komma på nya projekt att sysselsätta sig med hela tiden, men ingenting verkade vilja fastna. Hon gick mellan alla möbler i köket. Plockade med någonting i kökssoffan. Lyssnade efter ljud på uppfarten, på att dörren skulle öppnas, på att få besked. Men inget. Hon gick ut i vardagsrummet, ställde sig vid fönstret och såg ut över trädgården. Det fanns ingenting där heller. Bara mörker.

Morgonen

1.
Det stod redan en kvinna vid busskuren. Hon stampade med foten i backen, som om hon försökte memorera någon trumslinga i en låt. Men hon hade inga hörlurar i öronen. Hon drog frenetiskt handen genom håret, medan hon ihärdigt sög på en gul camel. Hon skakade litet, kanske på grund utav de sjunkande graderna just innan soluppgången. Kvinnan slutade plötsligt stampa med foten och drog upp vänstra ärmen på kavajen. Slängde en blick på klockan. Drog handen genom håret igen. Började stampa med foten. Lät blicken flacka fram och tillbaka över den diffusa åkerkanten. Drog handen genom håret.

2.
Känslan kom fram igen, fast nu, när mörkret höll på att trängas undan av morgonsolen. Det hade aldrig inträffat tidigare. Den känsla hon fått varje kväll när hon gick förbi köksfönstret för att släcka lampan. När allt blev mörkt. Nu slingrade den sig fram. Hon stampade med foten i backen, som om allt ont skulle låta sig skrämmas av det. Snart skulle bussen vara framme. Hon drog ett hårt bloss på cigaretten. Fokuserade på att blåsa ut den blå röken och slet i sig ett djupt andetag frisk luft. Såg på klockan och intalade sig att snart skulle detta allt, försvinna. En bussresa och hon kunde luta sig tillbaka i den blommönstrade soffan; han skulle lägga armen runt hennes axlar som vanligt.

/Julia E

Berättarperspektiv

Text 1
Vatten slår ner mot hennes kropp, rinner längs axlarna. Rent, klart vatten möter en ung kvinnas nakna kropp. Hon blundar, munnen är avslappnad och huden blek. Hennes armar hänger längs sidan och håret lägger sig tätt och blött mot det nakna bröstet, magen och ryggen. Det finns en svag taklampa i rummet som lyckas lysa in över duschdraperiet.
Hon vrider av, ser sig om efter en handduk. Det finns ingen handduk i rummet. Hon fastnar istället med blicken på en tandborste. Händerna hänger fortfarande längs kroppen. Tandborsten i muggen är mörkblå, välanvänd och uttorkad. Det står en röd i samma mugg. En röd, mjuk tandborste. Hon stirrar på dem, tar upp den mörkblå tandborsten och kramar den i sin högra hand. Stirrar på den, får svårt att andas. Hon försöker bryta sönder den men hejdar sig plötsligt. Hon kysser den. Sedan ställer hon tillbaka den och går tillbaka in i duschen igen.

Text 2
Jag låter vattnet rinna, kallt och ilande. Känns renare så, klarare på något vis. Blundar och låter vattnet erövra min kropp. Håret fastnar längs min kropp. Låter händerna hänga längs sidan, förmår inte öppna ögonlocken och se att jag är ensam. Ljuset når i alla fall - genom ögonlocken,. Det lilla ljus som lampan kan ge. Tänker på lampans uppkomst, att vi duschade efteråt.
Jag vrider av vattnet. Det vatten som går att vrida av. Tar ett djupt andetag och drar upp draperiet. Ser mig omkring efter en handduk. Hinner inte hitta någon för där står muggen med två tandborstar i. Inte en, utan två. Två tandborstar. En röd som är min och en blå som inte är min. En blå tandborste som var hans. Som han har haft i sina händer så många gånger. Jag brukade aldrig ens ägna en tanke på att den stod i muggen.
Jag tar upp den i min hand, känner genast hans hand. Jag känner hela honom, bakom mig, bredvid mig, hos mig och nära mig. Tappar kontroll, tappar andning. Jag försöker bryta sönder det, försöker bryta sönder den. Förstår inte vad jag håller på med, så jag slutar. Kysser den, ställer tillbaka den där den hör hemma. Ställer mig återigen där jag hör hemma.

Berättarperspektiv

1.
Efter att ha dragit upp klänningens blixtlås flög hon ner för trappan, var hade hon lagt skorna? Hon hittade dem i en låda i hallen, efter mycket fumlande och ett byte av strumpbyxor var hon äntligen klar. En snabb runda runt i lägenheten var det enda som behövdes – allt var som det skulle. Hon blickade med rynkad panna ner på klockan, och tittade en sista gång att allt hon behövde fanns i väskan. När dörrklockan ringde släpptes de uppdragna axlarna ner, och mungiporna drogs upp till ett stort leende. Ögonen glittrade när hon drog luggen bakom örat, och hon öppnade dörren med självsäkerhet.

2.
Det kändes som att jag hade tusen fjärilar i magen, de fladdrade något så enormt där inne. Var har jag lagt skorna? Jag sprang till hallen och svor när strumpbyxorna gick sönder, men till slut var jag klar. Plånbok, mobilen, nycklar och legitimation. Men vart var de någonstans? De borde ha varit här för tio minuter sedan. Jag tittade på klockan, och då ringde dörrklockan. Äntligen. En stor tyngd släpptes från mitt bröst när jag hörde mina bästa vänner skratta och prata utanför. Jag kände hur jag log ett fånigt stort leende, när jag tänkte på vad som väntade oss ikväll, och sen öppnade jag dörren.

Amanda funderar över varför det ska vara så svårt att göra skillnad på olika berättarperspektiv

ett.
Utifrån såg det mest märkligt ut. Att det helt plötsligt bara tog stopp i rörelsen. Hans mungipor spändes och hållningen kröktes på stolen. Yoghurten från skeden plaskade klumpigt tillbaka ned i tallriken varpå han hulkande sköt frukosten ifrån sig. Slöt ögonen. Riktade uppmärksamheten inåt, andades djupt. Hans kropp krängde till igen som om magen spändes i kramper. På sätt och vis var det väl just det den gjorde. Krampade för att kasta ut det som inte hörde hemma där.

två.
Den klumpiga, klibbiga yoghurtkonsistensen kallade tillbaka bilden från igår – hans ena hand nedkladdad med slem och vita klumpar efter hundens tunga som slickat i sig levergodis direkt ur handen på honom. Plötsligt var det totalt omöjligt att föra skeden till munnen. Kroppen protesterade vilt, magen vände sig ut och in och svalget vidgades för tömning. Yoghurt eller hundslem, det spelade ingen roll vilket av det som låg på skeden. Han kunde inte svälja det.

Övning 1: Berättarperspektiv del 1 och 2

Placera en person i en miljö (ett rum, en skog, en fordon el. dyl.). Bestäm dig för en känsla personen har eller en sinnesstämning som hon eller han befinner sig i. Du ska nu skriva två korta texter:

1. Gestalta känslan/sinnesstämningen utifrån utan att namnge den. Vad gör personen? Hur ser man på honom/henne vilken känsla han/hon har? Om du tycker det är svårt kan du skildra det genom en annan persons ögon: "Han såg hur hennes händer darrade". Du får dock inte ha någon dialog med.

2. Gestalta nu känslan inifrån. Hur känns det i personens kropp? Vilka tankar dyker upp? Du får inte heller nu namnge känslan. Inte heller här får du ha någon dialog med.

Publicera båda texterna i samma inlägg. Du om du vill ha rubrik eller inte, men etiketten ska vara Berättarperspektiv.

Text 1
Den gråhåriga mannen i kön bredvid oss fortsatte trampa runt på stället. Ständigt flyttade han vikten från den ena foten till den andra och hans högljudda suckar överröstade surrandet från lysrören. Han slängde en blick på sitt armbandsur och stirrade mot utgången. Med korslagda armar vände han sig sedan mot kassan i hopp om att kön hade rört sig lite längre fram. Så fällde han en kommentar och ryckte på axlarna.

Text 2
Hur kunde någon vara så oerhört trög och korkad? Medan hon fortsatte skrika kunde jag inte längre kontrollera mig. Hon förstår väl att hon inte kan göra sådär? Blodet började pumpa häftigare och jag kände hur rodnaden steg längs mina kinder. Jag var tvungen att gå därifrån för att inte lyfta upp något tungt och kasta i väggen.

HENRIK ANDERSSONs tvenne texter (i brist på egen dator)

Sittandes på en stol fick hon slutligen sin prins. Darrade då hon äntligen fick möta sin älskades slanka bleka kropp och dess torra hud. Lycklig i alla kommande dagar. Hon stod inte ut längre. Hon måste HA honom. Flagnande läppar skälvde då de fick sin prins. Hon omslöt sin prins. Fingrar trevade och tillfredställdes. Mer och mer utav kärleken försvann in i henne. Kroppen kunde lugna ned sig och ögon slöts. Andetagen lugnades och prinsen försvann ut ur henne i ett enda andetag.

Där förloade hon, gick bet. Förstod hon inte alls - var förnuft bortom henne? Prinsen skulle komma att förgöra henne. Döda henne, långsamt, plågsamt och oväntat. Och så tog processen nya tag. Just där gick hon ifrån levande men ärrad, till döende och försvinnande. Var del av hennes själ såg ödet vandra emot. Förmågan att resonera föll, förnuftet föll och hon i hela sin härlighet grävde sig längre ned i sin egen grav som hon aldrig mer skulle kunna ta sig ur.

Rickard Anderssons text(er)

Text nummer ett.
Han tittade mot mannan som stod i mitt emot kassörskan med en kasse i handen, hans andetag var korta, mannen gjorde sig lång genom att sträcka på sig och visa upp sina breda axlar, kassörskan bara suckade och sade något ohörbart men som fick mannen att kliva på stället och hans ansiktuttryck var strängt och bestämt.Han lyfte ner kassen på golvet och fingrade på kvittot som han höll i handen och var beredd att lägga upp det på bordet. I andra handen höll han i en mobiltelefon som han hade börjat använda som stressboll. När deras samtal var slut vände sig mannen snabbt och hårt och gick med raska steg ut genom affären med kassen i handen.


Text nummer två
Hon verkade inte förstå ett dugg om hur deras policy är. Tankarna om vad han skulle säga till henne och sätta företaget på plats och få som han ville. Om det han hade i kassen inte hade varit av fel sort så hade detta aldrig hänt, då hade han aldrig behövt ta tunnelbanetåget ner till centralen för att gå hela sträckan till affären. Hans hjärna gjorde en tyst grymtning och ville bara få det hela överstökat. Men när kassörskan sade det motsatta det jag själv ville fick jag nog, men istället för att ta tag i diskussionen så kramade jag om mobilen och kände bara för att komma hem och ringa sin juristvän om reklamering. Bortkastat med tid!

Travandes

Exempel 1. Utifrån

Han pustade och frustade bakom grindarna, stampade ljudligt och ruskigt. Publiken ropade och skrek, vilket bara eggade honom mer och mer. Man såg hur spänt ansiktet var, lusten att trava iväg syntes tydligt. Grindarna öppnades och vinden lekte i hans man. Han spurtade iväg och jorden flög under hans fötter. Publiken stod och klappade hovarna på läktaren. Piskan nuddade lätt vid hans bakdel. Spänningen steg runt travbanan.

Exempel 2. Inifrån

Han kände svetten rinna ner för kinderna, genom polisongerna och vidare ner mot bröstet. Han spände varenda muskel i kroppen, redo att trava iväg. Grindarna började bli mer och mer enerverande, hovklappningarna mer och mer intensiva. Kunde inte grindarna öppnas snart? Jorden mellan tårna kylde behagligt, och han började drömma sig tillbaka till de öppna fälten i Järvsö. Grindarna slog upp och han fick genast tillbaka fokus. Han travade som han aldrig travat förut, samtidigt som han klurade på varför folk insisterar med att kalla honom Fax.

Alcedonia

Exempel 1

En pulserande åder visade sig i hans panna och man såg hur svettdropparna trängde fram ur rynkorna i det förvridna ansiktet. Han vek sig dubbel och gav ifrån sig ett lågt stönande. Benen gav vika för hans tyngd och han föll ner mot den heltäckande mattan. Glaset han hade haft i handen rullade sakta bort från honom. I ett försök att fånga den flyende bägaren lyfte han handen någon centimeter över golvet men den föll snabbt ner igen.

Exempel 2

Han kände hur luften inte längre nådde hans lungor, hur svetten trängde fram genom varje por och hur hjärnan domnade bort sakta men säkert. Han visste att fallet skulle bli mjukt mot mattan han hade importerat från Pakistan. Vad han inte hade förväntat sig var hur varenda muskel i hans kropp skulle upphöra att fungera. Glaset gled ur hans hand, fortfarande fylld med vätskan. Han kände inte när kroppen kom i kontakt med golvet, men han hörde den dova dunsen. Han såg konturen av glaset och försökte i en sista rörelse fånga den flyende bägaren.

/Gabriel

1. Hon spände hela kroppen och flackade med blicken. Sökte någons blick för att få medhåll. Mungiporna ryckte upp och ned och den hukande ställningen fick henne att se alldeles förvrängd ut. Ryggen darrade som om hon rös. Hennes blossande röda ansikte i samspel med tårarna som forsade ned för hennes kinder gjorde att hela hennes uppenbarelse kunde tagits ur en serietidning. Hon bet sig läppen och springorna där hennes annars så stora bruna ögon satt böjde sig i bågar. Hon frustade och såg ned i golvet.

2. Hennes mage gjorde så fruktansvärt ont av hennes obekväma ställning. Nu måste hon vara tyst, slappna av. Hon var tvungen att bita sönder underläppen för att inte kvida och rossla. Hon kände hur hon skakade och kunde inte förmå sig för att titta upp. Det hettade i hela ansiktet. Hon lade handflatorna om kinderna och gnuggade sig frenetiskt i ögonen med pekfingrarna och försökte tänka på någonting annat. Mungiporna lydde henne inte och flög med jämna mellanrum upp mot öronen. Hon lade huvudet på bänken och försökte andas lugnt.

Moraklockor

1. Johanna gick fram och tillbaka över den tunna mattan. Klackarna lät dovt
mot golvet. Händerna vred hon, fingrarna knäckte hon. Tur att hon var ensam.
Hennes mamma skulle ha skrikit något om att fula ovanor inte passar unga flickor.
Men vad brydde sig Johanna om det nu? Moraklockan väsnades något fruktansvärt,
ändå tycktes visarna inte röra sig framåt. Hon vände och gick åt andra hållet
i korridoren.

2. Varför tog hon inte de andra skorna? Klackskor, här, nu? Var det verkligen
så smart. Nej, hon måste röra sig, göra något. Gå fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Varma händer. Mamma skulle inte tycka om att hon knäckte fingrarna, men vem bryr sig? Moraklockan fortsatte att slå. Varför är den här? Den passar inte in. Är det inte dags snart? Varför går tiden så långsamt...

Hon hade inga skor, men obekymrat fortsatte hon att gå över glassplitter och cigarettfimpar. Hon var våt av regnet och hennes klänning smet åt runt axlar och vader. Han sprang efter men det var som om hon inte hörde. Musiken var nästan lika stark här ute som inne på klubben. Plötsligt vände hon sig om, tog tag i hans axlar och började röra sig till dunket, vände ansiktet mot den svarta himlen och ylade. Hennes ögon var rödsprängda, såg knappt mänskliga ut.

Hon hade inga skor. Det kändes som om hon svävade fram. Marken var så mjuk. Varje gång hon blinkade kändes världen vackrare. Rödare. Regnet kittlade hennes kinder och hon skrattade av njutning. Hon ville dansa. Måste dansa.

Välkommen

Det här är en samling stilövningar av Jo08. Alla bör vara försedda med en prydlig etikett som motsvarar den övningen som gjorts. Vi får se om vi lyckas med det.