1. Johanna gick fram och tillbaka över den tunna mattan. Klackarna lät dovt
mot golvet. Händerna vred hon, fingrarna knäckte hon. Tur att hon var ensam.
Hennes mamma skulle ha skrikit något om att fula ovanor inte passar unga flickor.
Men vad brydde sig Johanna om det nu? Moraklockan väsnades något fruktansvärt,
ändå tycktes visarna inte röra sig framåt. Hon vände och gick åt andra hållet
i korridoren.
2. Varför tog hon inte de andra skorna? Klackskor, här, nu? Var det verkligen
så smart. Nej, hon måste röra sig, göra något. Gå fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Varma händer. Mamma skulle inte tycka om att hon knäckte fingrarna, men vem bryr sig? Moraklockan fortsatte att slå. Varför är den här? Den passar inte in. Är det inte dags snart? Varför går tiden så långsamt...
Jag gissar att hon är otålig. Den känns skriven på ett modernt sätt medan miljön känns lite gammaldags, men det kanske bara är hur jag läser, vilket är intressant. Jag gillar att texterna smälter ihop till en situation på ett bra sätt.
SvaraRaderaVäldigt bra beskrivet, man ser nästan scenen framför sig och vill veta vad det egentligen är hon väntar på.
SvaraRaderaFramför allt i andra texten tycker jag att du verkligen förmedlar en tid som inte utspelar sig år 2010, utan några årtionden tidigare. Kanske för att hon har skor på sig inomhus. Jag tycker mig också skymta en viss överklass, inte på något negativt sätt, utan just för att hon inte sitter i lorten på ett jordigt golv utan klackar runt på vad jag tänker mig som ett polerat stengolv. Och moraklockan, den gör definitivt sitt för stämningen. Den där nervösa väntan känner man naturligtvis igen - knak i fingrarna, inget som passar en dam. Bra!
SvaraRaderaInstämmer helt. Håller med Hanna om att det är en fräsch blandning mellan modern skrift och gammaldags miljö. Härlig text att läsa
SvaraRaderaJag tyckte att skrivtekniken var väldigt bra, alltså väldigt! Meningarna flöt liksom ihop och blev till liv. Många verkar ha blivit lockade av just otålighet som känsla, men det är väldigt tacksam. Man blir liksom orolig på något vis. Otroligt bra framfört och skrivet!
SvaraRadera